Den här helgen har solen lyst så som den inte har gjort på länge här hos mig, kanske även på andra ställen runt om i Sverige. Och på en gång så känns det vår i hela min kropp, kan det äntligen vara dags!? Kan det vara nu som det kalla och mörka är på väg bort för att ersättas av något ljusare och varmare?

Men vad är det som gör att jag ändå, efter en dag med härligt umgänge och många fina stunder, känner mig så tom. Var på en helt underbar kvinnofrukost igår där Britta Hermansson pratade om yttre tryck och inre vila och även pratade om tvättmaskiner. En tvättmaskin slungar kläderna runt och runt och när den går fortare och fortare så blir även hålet av tomhet i mitten större pga att kläderna trycks ut mot trumman. Min känsla är att jag är den tvättmaskinen.

Jag har ett jobb som jag trivs oerhört  bra med och där jag ständigt utmanas, men ibland blir det bara för mycket. Jag försöker jonglera med fler bollar än vad jag klarar av, försöker tillfredsställa fler människors viljor än vad som är fysiskt möjligt och för att göra det hela ännu lite svårare så ställer jag fullkomligt orealistiska krav på mig själv. Nu kommer snart tvättmaskinen att stanna och vad händer då med allt som är i den, jo det faller platt till botten. En botten jag gärna inte vill vara på....

Men hur kommer det sig då att jag ständigt laddar om tvättmaskinen? Jo, för på samma sätt som vintern kommer smygande vet jag även att därefter kommer alltid solen och våren!

Har läst på tok för många bloggar de senaste om krossade drömmar och gamla kärlekar. Nä, nu är det dags att gå ut, njuta av livet och framför allt visa dem i din närmaste krets hur mycket du verkligen älskar dem!!

...att det jag vill göra gör jag inte och det jag inte vill göra gör jag?

Varför blir det så ofta att det vi vill göra inte riktigt får plats i vårt schema?

Pratade lite med en av mina kollegor i morse om problemet som vi allt oftare stöter på inom församlingen, nämligen bristen på ledare. Här har vi ett förhållandevist stort barn- och ungdomsarbete i vår kyrka, många som kommer utifrån varje vecka för att delta i diverse olika aktiviteter, men en brist på människor som är beredda att lova upp sig som ledare på dessa aktiviteter.

Ibland undrar jag om lösningen skulle vara att lägga ner all verksamhet under en tid. En tid då församlingen får tänka igenom och be över vad dom känner är viktigt och vill satsa på. Är det så att vi har verksamhet för versamhetens skull eller för vår egen skull? Är det för att vi ska kunna slå oss på bröstet och visa upp ett fullspäckat schema eller för att vi vill att dessa barn och ungdomar ska ha möjligheten att få ha en plats att komma till där dom blir sedda.

Så vad är det som avgör vad som får plats i våra scheman och varför gör jag inte sånt som jag vill göra??