Är precis hemkommen från en begravning. Det var ingen släkting, ingen jag hade kännt speciellt länge eller djupt heller för den delen, men det var ändå en person som hade satt spår i mitt hjärta. När jag satt där, längst ner i bänkraderna, och såg hennes nära och kära ta farväl slog det mig. Detta måste vara en av de sorgligaste men även det finaste stunderna vi får vara med om!

Hittade inga ord, hade ingen kraft och tappade modet, smög ut ur lokalen utan att säga eller göra något...