Den här helgen har solen lyst så som den inte har gjort på länge här hos mig, kanske även på andra ställen runt om i Sverige. Och på en gång så känns det vår i hela min kropp, kan det äntligen vara dags!? Kan det vara nu som det kalla och mörka är på väg bort för att ersättas av något ljusare och varmare?

Men vad är det som gör att jag ändå, efter en dag med härligt umgänge och många fina stunder, känner mig så tom. Var på en helt underbar kvinnofrukost igår där Britta Hermansson pratade om yttre tryck och inre vila och även pratade om tvättmaskiner. En tvättmaskin slungar kläderna runt och runt och när den går fortare och fortare så blir även hålet av tomhet i mitten större pga att kläderna trycks ut mot trumman. Min känsla är att jag är den tvättmaskinen.

Jag har ett jobb som jag trivs oerhört  bra med och där jag ständigt utmanas, men ibland blir det bara för mycket. Jag försöker jonglera med fler bollar än vad jag klarar av, försöker tillfredsställa fler människors viljor än vad som är fysiskt möjligt och för att göra det hela ännu lite svårare så ställer jag fullkomligt orealistiska krav på mig själv. Nu kommer snart tvättmaskinen att stanna och vad händer då med allt som är i den, jo det faller platt till botten. En botten jag gärna inte vill vara på....

Men hur kommer det sig då att jag ständigt laddar om tvättmaskinen? Jo, för på samma sätt som vintern kommer smygande vet jag även att därefter kommer alltid solen och våren!

Har läst på tok för många bloggar de senaste om krossade drömmar och gamla kärlekar. Nä, nu är det dags att gå ut, njuta av livet och framför allt visa dem i din närmaste krets hur mycket du verkligen älskar dem!!