Har haft ett flertal samtal den senaste tiden där jag ständigt blir påmind om att jag inte kan fly längre. Fly från det förflutna.

Läste för ett tag sen liknelsen över våra liv och bilar, det finns en orsak till att framrutan på en bil är mycket större än backspegeln. Vi ska alltså blicka mer framåt än bakåt. Trotts detta kan jag inte låta bli att tänka att det finns en orsak till att vi ändå har en bakspegel.

Men vad är det som avgör när det är dags att ta en titt i backspegeln, det förflutna?

Jag hade under några år en väldigt speciell relation till en annan människa, vi kan kalla honom E. Inte bara speciell på det underbara sättet utan även speciell på det mindre bra sättet, kanske tom lite udda. För vad händer när du går från att ogilla en person och hela dennes sätt till att gilla, ja kanske tom älska? Det uppstår en speciell situation och relation!

Jag har nog aldrig varit så lycklig som vi de tillfällen vi spenderade tid tillsammans och det säger inte lite. För under denna period var jag så nere som jag aldrig har varit, varken förr eller senare. Men mitt uppe i all denna lycka så blev jag djupt sårad, kanske även E. Vad var det som gjorde att vi istället för att älska började såra?

Jag kommer antagligen aldrig få reda på det, om inte ett under sker. Men det jag har lärt mig är att i en relation kan jag inte vara någon annan än den jag är. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker vara andra till lags genom att vara den personen som jag tror dom vill att jag ska vara. I en relation, vilken som helst, så funkar det inte om man inte är sig själv.

Så hur ser nu framtiden ut då? Ja, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag snart kan få känna den där pirrande kärleken igen.

...det är där jag sitter och skriver. Har hamnat mitt i ett pågående LAN där deltagarna med hjälp av cola och pizza håller sig vakna halva (eller hela) natten för att tillsammans spela diverse spel.

Funderade på hur biten man skulle kunna bli och efter att ha testa kan jag konstatera att det är lättare än vad jag trodde. Lättare att bli biten, svårare att förstå spelet...

Kvällens fundering får nog bli vad som egentligen är spelet? Är spelet det som händer i datorn eller är det de större spelet som utspelar sig på den här sidan skärmen?

I mitt jobb har jag förmånen att träffa väldigt mycket människor, till största del ungdomar. Med alla dessa utspelar sig ett stort socialt spel varje minut, varje sekund. Det byggs relationer! Men hur ser dessa relationer ut? Går det att ändra ett första intryck eller är det för alltid bestående? Vad händer med den som kanske har hamnat i en roll den inte vill vara i?

Jag får ibland se en ny sida, ett erkännande från den tuffa killen att han inte vill vara själv eller ett ovanligt moget och ärligt uttalande från den där tjejen som allt som oftast bara följer strömmen. Det får mig att fundera på när vi ska släppa våra masker och våga vara dom vi vill vara.

I mina hörlurar sjunger en övertygande röst "maybe it's time for miracles" och fortsätter med att han att inte ger upp kärleken. Kan det vara det som är lösningen på många av mina frågor!? Det sociala spelet går ut på att ge och få kärlek, och då tänker jag inte på den lustfyllda kärleken, utan jag tänker på den kärlek som vår fader i himlen har visat för oss. Det spelar ingen roll vem jag är eller har varit, utan svaret finns i vem jag försöker likna. 

Fick för ett tag sen höra att den kärlek Gud pekar på inte är en känsla, det är en handling. Med mina handlingar kan jag visa för min omgivning att jag älskar dem, precis som dom är! Så jag fortsätter både privat och i mitt jobb att med hjälp av kärleksfulla handlingar visa på något större, något som jag inte fullt ut kan förstå men ändå fortsätter att tro på.

Det finns inga enkla svar på mina funderingar ikväll, dom får helt enkelt ligga kvar här, obesvarade...  

Då startar vi igen, nya adress både här på nätet och i verkliga livet.

Sitter på kontoret och funderar över livet, inte särskilt djupt men funderar ändå.

Vad var det som gjorde att jag kom hit, hit till den platsen jag befinner mig på nu. Var det Guds plan redan från den dagen jag föddes eller är det jag själv som har fått vara med och planerat? Och kan man säga att det var planerat eller har det planen blivit till under tidens gång?

Var på en utbildning i helgen där det samtalades mycket om meningen med våra liv, lärjungaskap, kallelse, ledarskap och att höra Guds röst.

Kan ärligt talat säga att det var en lättnad för mig att få höra att Gud kanske inte har en preciserad plan för mitt liv, jag behöver inte vara så rädd att välja fel varje gång jag står inför ett nytt val. Nu tänker jag inte på ett sådant val som om jag ska ha mina ljusa eller mörka jeans idag utan mer dom större valen i våra liv. Kan det kanske vara så att det inte spelar så stor roll vad jag har gjort de föregående åren, vad jag har pluggat, jobbat osv. Kan det helt enkelt ha varit en period att samla livserfarenhet till den tjänsten jag är i nu!?

I den tjänsten jag är i nu innebär det att jag får jobba för Guds rike dag som natt, och det bästa av allt är att det inte bara är ett jobb utan dessutom en livsstil. Jag får leva tillsammans med ungdomarna i en församling, ungdomar som även har blivit mina vänner. Jag får se och vara med dom när det händer tråkiga och jobbiga saker i livet, när allting är toppen och framför allt får jag se hur dom utvecklas för varje steg dom tar.

Så vad är nu meningen med våra liv och finns det nån plan?

Tror dessa går ihop, planen är att vi med våra liv ska visa på Jesus, den enda vägen till Gud, och hur vi på olika sätt gör det ger oss en mening i våra liv!