Har haft ett flertal samtal den senaste tiden där jag ständigt blir påmind om att jag inte kan fly längre. Fly från det förflutna.

Läste för ett tag sen liknelsen över våra liv och bilar, det finns en orsak till att framrutan på en bil är mycket större än backspegeln. Vi ska alltså blicka mer framåt än bakåt. Trotts detta kan jag inte låta bli att tänka att det finns en orsak till att vi ändå har en bakspegel.

Men vad är det som avgör när det är dags att ta en titt i backspegeln, det förflutna?

Jag hade under några år en väldigt speciell relation till en annan människa, vi kan kalla honom E. Inte bara speciell på det underbara sättet utan även speciell på det mindre bra sättet, kanske tom lite udda. För vad händer när du går från att ogilla en person och hela dennes sätt till att gilla, ja kanske tom älska? Det uppstår en speciell situation och relation!

Jag har nog aldrig varit så lycklig som vi de tillfällen vi spenderade tid tillsammans och det säger inte lite. För under denna period var jag så nere som jag aldrig har varit, varken förr eller senare. Men mitt uppe i all denna lycka så blev jag djupt sårad, kanske även E. Vad var det som gjorde att vi istället för att älska började såra?

Jag kommer antagligen aldrig få reda på det, om inte ett under sker. Men det jag har lärt mig är att i en relation kan jag inte vara någon annan än den jag är. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker vara andra till lags genom att vara den personen som jag tror dom vill att jag ska vara. I en relation, vilken som helst, så funkar det inte om man inte är sig själv.

Så hur ser nu framtiden ut då? Ja, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag snart kan få känna den där pirrande kärleken igen.