Tänk att det har gått lite mer än ett år sedan jag började på mitt jobb, ett jobb som är lite mer än bara ett vanligt 9-5 jobb. Mitt jobb är en del av mitt liv, en del av den personen jag är och förknippas med. Jag är inte bara jag, jag är även min yrkesroll.

Så vad har nu hänt under det här året? Jag har blivit ett år äldre, förhoppningsvis lite klokare en en hel del erfarenheter rikare. Jag har fått se lite mer av sverige, jag har träffat en hel del nya människor, vissa som jag har närmare hjärtat än andra, och jag har fått uppleva så sjukt mycket. 

Det här året som har gått har handlat till största delen om mitt jobb så nu ska det kommande året få handla mer om mig. För att orka med måste jag börja tänka lite mer på mitt eget bästa, allt för att "hålla" så länge som möjligt, för mitt jobb vill jag inte ge upp i första taget.

Käre Gud, jag har så mycket att göra.

Jag räcker inte till för det.

Lär mig att skilja mellan viktigt och oviktigt.

Ge mig den lugna kraft jag behöver för att gå upp i min gärning.

Då blir varje ögonblick välsignat.

Hjälp mig att vila i dig, att avspänt och förtroendefullt vila vid dina löften.

Ge mig samvetets vila, i vissheten om mina synders förlåtelse.

Ge mig tankens vila, i vissheten om att det dock är du som styr allt.

Ge mig hjärtats vila, i vissheten om att ingenting kan skilja mig från din kärlek i Jesus Kristus.

Britt G Hallqvist

Allt jag behöver nu är tid
Tid att komma över dig,
tid att samla ihop
Det som är kvar av mig
Och allt jag behöver nu
är lugn och ro
Att hitta en plats nånstans
Där jag sätta ett frö
som kan få gro

Allt jag behöver nu
är att hitta mig själv igen
Det kommer kanske inte att bli lätt
Men jag vet inget annat sätt,
så låt mig va
Så om du ser dig som en vän
kom inte hit igen
Du gör bara saker värre än de är
Och till och med du borde kunna se
Att allt jag behöver nu
är att få vara ifred

Den här helgen har solen lyst så som den inte har gjort på länge här hos mig, kanske även på andra ställen runt om i Sverige. Och på en gång så känns det vår i hela min kropp, kan det äntligen vara dags!? Kan det vara nu som det kalla och mörka är på väg bort för att ersättas av något ljusare och varmare?

Men vad är det som gör att jag ändå, efter en dag med härligt umgänge och många fina stunder, känner mig så tom. Var på en helt underbar kvinnofrukost igår där Britta Hermansson pratade om yttre tryck och inre vila och även pratade om tvättmaskiner. En tvättmaskin slungar kläderna runt och runt och när den går fortare och fortare så blir även hålet av tomhet i mitten större pga att kläderna trycks ut mot trumman. Min känsla är att jag är den tvättmaskinen.

Jag har ett jobb som jag trivs oerhört  bra med och där jag ständigt utmanas, men ibland blir det bara för mycket. Jag försöker jonglera med fler bollar än vad jag klarar av, försöker tillfredsställa fler människors viljor än vad som är fysiskt möjligt och för att göra det hela ännu lite svårare så ställer jag fullkomligt orealistiska krav på mig själv. Nu kommer snart tvättmaskinen att stanna och vad händer då med allt som är i den, jo det faller platt till botten. En botten jag gärna inte vill vara på....

Men hur kommer det sig då att jag ständigt laddar om tvättmaskinen? Jo, för på samma sätt som vintern kommer smygande vet jag även att därefter kommer alltid solen och våren!

Har läst på tok för många bloggar de senaste om krossade drömmar och gamla kärlekar. Nä, nu är det dags att gå ut, njuta av livet och framför allt visa dem i din närmaste krets hur mycket du verkligen älskar dem!!

Har haft ett flertal samtal den senaste tiden där jag ständigt blir påmind om att jag inte kan fly längre. Fly från det förflutna.

Läste för ett tag sen liknelsen över våra liv och bilar, det finns en orsak till att framrutan på en bil är mycket större än backspegeln. Vi ska alltså blicka mer framåt än bakåt. Trotts detta kan jag inte låta bli att tänka att det finns en orsak till att vi ändå har en bakspegel.

Men vad är det som avgör när det är dags att ta en titt i backspegeln, det förflutna?

Jag hade under några år en väldigt speciell relation till en annan människa, vi kan kalla honom E. Inte bara speciell på det underbara sättet utan även speciell på det mindre bra sättet, kanske tom lite udda. För vad händer när du går från att ogilla en person och hela dennes sätt till att gilla, ja kanske tom älska? Det uppstår en speciell situation och relation!

Jag har nog aldrig varit så lycklig som vi de tillfällen vi spenderade tid tillsammans och det säger inte lite. För under denna period var jag så nere som jag aldrig har varit, varken förr eller senare. Men mitt uppe i all denna lycka så blev jag djupt sårad, kanske även E. Vad var det som gjorde att vi istället för att älska började såra?

Jag kommer antagligen aldrig få reda på det, om inte ett under sker. Men det jag har lärt mig är att i en relation kan jag inte vara någon annan än den jag är. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker vara andra till lags genom att vara den personen som jag tror dom vill att jag ska vara. I en relation, vilken som helst, så funkar det inte om man inte är sig själv.

Så hur ser nu framtiden ut då? Ja, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag snart kan få känna den där pirrande kärleken igen.