Hur kommer det sig att jag nästan alltid tvättar in i det sista när jag ska åka bort? Så är det iaf även denna gång. Om några timmar sätter jag mig på tåget för en utbildningsvecka på Götabro, kanske mer kännt som "v.11".  Tror det kommer bli väldigt bra när jag väl är där men just nu har jag ingen som helst lust...

Har varit ledig den här helgen oså nu åker jag iväg hela veckan, tur att jag kommer hem till fredagshänget och att jag fick träffa några av ungdomarna igår, annars hade jag nog haft på tok för stor abstinens!

Hoppas på att få ut riktigt mycket under veckan och komma hem med nya, fräscha idéer så att vi kan fortsätta med det arbete vi har startat.

Finns det något så som en perfekt söndag!?

Isf har jag nog haft en sån idag :)

Började dagen med en film innan det var dags att gå på gudstjänst. Filmen var halvbra men ändå sevärd, skapade en skön ledighetskänsla som sen höll i sig resten av dagen. Efter gudstjänsten blev det som vanligt en hel del snack och lite verkstad, men efter ett tag fick vi ändå ett ryck, eller var det kanske så att hungern började göra sig påminnd!? Så ett lagom stort gäng begav sig till närmaste mataffär för att införskaffa några väl utvalda råvaror som sedan förvandlades till en utsökt måltid - hemgjorda hamburgare. Tror att vi alla åt tills vi var mer än nöjda, men gott var det!

När stora delar av eftermiddagen hade passerat tog vi oss till sporthallen där en väldigt spännande volleyboll match utspelade sig. Ett par timmar senare styrd vi åter stegen hemåt, denna gång med en film i sikte.

Filmen är nu slut, diskberget är bestiget och lugnet har infunnit säg.

Helt enkelt en perfekt söndag!

Ett lås betyder inte alltid att vägen framför dig är stängd.

Det kan ju vara så att du bara behöver hitta nyckeln!

Den här helgen har solen lyst så som den inte har gjort på länge här hos mig, kanske även på andra ställen runt om i Sverige. Och på en gång så känns det vår i hela min kropp, kan det äntligen vara dags!? Kan det vara nu som det kalla och mörka är på väg bort för att ersättas av något ljusare och varmare?

Men vad är det som gör att jag ändå, efter en dag med härligt umgänge och många fina stunder, känner mig så tom. Var på en helt underbar kvinnofrukost igår där Britta Hermansson pratade om yttre tryck och inre vila och även pratade om tvättmaskiner. En tvättmaskin slungar kläderna runt och runt och när den går fortare och fortare så blir även hålet av tomhet i mitten större pga att kläderna trycks ut mot trumman. Min känsla är att jag är den tvättmaskinen.

Jag har ett jobb som jag trivs oerhört  bra med och där jag ständigt utmanas, men ibland blir det bara för mycket. Jag försöker jonglera med fler bollar än vad jag klarar av, försöker tillfredsställa fler människors viljor än vad som är fysiskt möjligt och för att göra det hela ännu lite svårare så ställer jag fullkomligt orealistiska krav på mig själv. Nu kommer snart tvättmaskinen att stanna och vad händer då med allt som är i den, jo det faller platt till botten. En botten jag gärna inte vill vara på....

Men hur kommer det sig då att jag ständigt laddar om tvättmaskinen? Jo, för på samma sätt som vintern kommer smygande vet jag även att därefter kommer alltid solen och våren!

Har läst på tok för många bloggar de senaste om krossade drömmar och gamla kärlekar. Nä, nu är det dags att gå ut, njuta av livet och framför allt visa dem i din närmaste krets hur mycket du verkligen älskar dem!!

...att det jag vill göra gör jag inte och det jag inte vill göra gör jag?

Varför blir det så ofta att det vi vill göra inte riktigt får plats i vårt schema?

Pratade lite med en av mina kollegor i morse om problemet som vi allt oftare stöter på inom församlingen, nämligen bristen på ledare. Här har vi ett förhållandevist stort barn- och ungdomsarbete i vår kyrka, många som kommer utifrån varje vecka för att delta i diverse olika aktiviteter, men en brist på människor som är beredda att lova upp sig som ledare på dessa aktiviteter.

Ibland undrar jag om lösningen skulle vara att lägga ner all verksamhet under en tid. En tid då församlingen får tänka igenom och be över vad dom känner är viktigt och vill satsa på. Är det så att vi har verksamhet för versamhetens skull eller för vår egen skull? Är det för att vi ska kunna slå oss på bröstet och visa upp ett fullspäckat schema eller för att vi vill att dessa barn och ungdomar ska ha möjligheten att få ha en plats att komma till där dom blir sedda.

Så vad är det som avgör vad som får plats i våra scheman och varför gör jag inte sånt som jag vill göra??

Har haft ett flertal samtal den senaste tiden där jag ständigt blir påmind om att jag inte kan fly längre. Fly från det förflutna.

Läste för ett tag sen liknelsen över våra liv och bilar, det finns en orsak till att framrutan på en bil är mycket större än backspegeln. Vi ska alltså blicka mer framåt än bakåt. Trotts detta kan jag inte låta bli att tänka att det finns en orsak till att vi ändå har en bakspegel.

Men vad är det som avgör när det är dags att ta en titt i backspegeln, det förflutna?

Jag hade under några år en väldigt speciell relation till en annan människa, vi kan kalla honom E. Inte bara speciell på det underbara sättet utan även speciell på det mindre bra sättet, kanske tom lite udda. För vad händer när du går från att ogilla en person och hela dennes sätt till att gilla, ja kanske tom älska? Det uppstår en speciell situation och relation!

Jag har nog aldrig varit så lycklig som vi de tillfällen vi spenderade tid tillsammans och det säger inte lite. För under denna period var jag så nere som jag aldrig har varit, varken förr eller senare. Men mitt uppe i all denna lycka så blev jag djupt sårad, kanske även E. Vad var det som gjorde att vi istället för att älska började såra?

Jag kommer antagligen aldrig få reda på det, om inte ett under sker. Men det jag har lärt mig är att i en relation kan jag inte vara någon annan än den jag är. Det spelar ingen roll hur mycket jag försöker vara andra till lags genom att vara den personen som jag tror dom vill att jag ska vara. I en relation, vilken som helst, så funkar det inte om man inte är sig själv.

Så hur ser nu framtiden ut då? Ja, det har jag ingen aning om, men jag hoppas att jag snart kan få känna den där pirrande kärleken igen.

...det är där jag sitter och skriver. Har hamnat mitt i ett pågående LAN där deltagarna med hjälp av cola och pizza håller sig vakna halva (eller hela) natten för att tillsammans spela diverse spel.

Funderade på hur biten man skulle kunna bli och efter att ha testa kan jag konstatera att det är lättare än vad jag trodde. Lättare att bli biten, svårare att förstå spelet...

Kvällens fundering får nog bli vad som egentligen är spelet? Är spelet det som händer i datorn eller är det de större spelet som utspelar sig på den här sidan skärmen?

I mitt jobb har jag förmånen att träffa väldigt mycket människor, till största del ungdomar. Med alla dessa utspelar sig ett stort socialt spel varje minut, varje sekund. Det byggs relationer! Men hur ser dessa relationer ut? Går det att ändra ett första intryck eller är det för alltid bestående? Vad händer med den som kanske har hamnat i en roll den inte vill vara i?

Jag får ibland se en ny sida, ett erkännande från den tuffa killen att han inte vill vara själv eller ett ovanligt moget och ärligt uttalande från den där tjejen som allt som oftast bara följer strömmen. Det får mig att fundera på när vi ska släppa våra masker och våga vara dom vi vill vara.

I mina hörlurar sjunger en övertygande röst "maybe it's time for miracles" och fortsätter med att han att inte ger upp kärleken. Kan det vara det som är lösningen på många av mina frågor!? Det sociala spelet går ut på att ge och få kärlek, och då tänker jag inte på den lustfyllda kärleken, utan jag tänker på den kärlek som vår fader i himlen har visat för oss. Det spelar ingen roll vem jag är eller har varit, utan svaret finns i vem jag försöker likna. 

Fick för ett tag sen höra att den kärlek Gud pekar på inte är en känsla, det är en handling. Med mina handlingar kan jag visa för min omgivning att jag älskar dem, precis som dom är! Så jag fortsätter både privat och i mitt jobb att med hjälp av kärleksfulla handlingar visa på något större, något som jag inte fullt ut kan förstå men ändå fortsätter att tro på.

Det finns inga enkla svar på mina funderingar ikväll, dom får helt enkelt ligga kvar här, obesvarade...  

Då startar vi igen, nya adress både här på nätet och i verkliga livet.

Sitter på kontoret och funderar över livet, inte särskilt djupt men funderar ändå.

Vad var det som gjorde att jag kom hit, hit till den platsen jag befinner mig på nu. Var det Guds plan redan från den dagen jag föddes eller är det jag själv som har fått vara med och planerat? Och kan man säga att det var planerat eller har det planen blivit till under tidens gång?

Var på en utbildning i helgen där det samtalades mycket om meningen med våra liv, lärjungaskap, kallelse, ledarskap och att höra Guds röst.

Kan ärligt talat säga att det var en lättnad för mig att få höra att Gud kanske inte har en preciserad plan för mitt liv, jag behöver inte vara så rädd att välja fel varje gång jag står inför ett nytt val. Nu tänker jag inte på ett sådant val som om jag ska ha mina ljusa eller mörka jeans idag utan mer dom större valen i våra liv. Kan det kanske vara så att det inte spelar så stor roll vad jag har gjort de föregående åren, vad jag har pluggat, jobbat osv. Kan det helt enkelt ha varit en period att samla livserfarenhet till den tjänsten jag är i nu!?

I den tjänsten jag är i nu innebär det att jag får jobba för Guds rike dag som natt, och det bästa av allt är att det inte bara är ett jobb utan dessutom en livsstil. Jag får leva tillsammans med ungdomarna i en församling, ungdomar som även har blivit mina vänner. Jag får se och vara med dom när det händer tråkiga och jobbiga saker i livet, när allting är toppen och framför allt får jag se hur dom utvecklas för varje steg dom tar.

Så vad är nu meningen med våra liv och finns det nån plan?

Tror dessa går ihop, planen är att vi med våra liv ska visa på Jesus, den enda vägen till Gud, och hur vi på olika sätt gör det ger oss en mening i våra liv!